Landstingstal november 2009.

Det händer stora saker.


Det händer stora saker i landstinget Halland.


Vi står inför några år som är allt annat än sötebrödsdagar. Vi har framför oss en period, förhoppningsvis väldigt lång, när vi tvingas till att se om vårt hus och effektivisera och systematisera verksamheten. När vi tvingas till att hitta rationella lösningar tillsammans för att kunna leverera det vi åtagit oss till Hallänningarna. När vi tvingas vända och vrida på alla upplyfta stenar och samtidigt behålla den anda av enighet och samsyn som rått under lång tid.

Det ställer höga krav på oss som politiker, på vår personal och faktiskt också på dem som har det stora ansvaret att tillhöra massmedia.

Förändringar är alltid till viss del smärtsamma, det är bara trams att människan gillar förändring i gemen, hon älskar omväxling men det är en helt annan sak.

Vi lägger idag fram en budget som inte innehåller några stora reformer med ytterligare medel utan den kan närmast kännetecknas som stram. Det tycker vi miljöpartister är bra utifrån flera aspekter.
Den första är att vi måste tänka långsiktigt och se till att vår del av välfärden inte för alltid blir just bara vår del av välfärden utan att den har möjlighet at spridas jämnt över världen. Det kräver att vi är ytterst försiktiga med material och resurser. Det är därför glädjande att Landstinget Halland i fortsättningen skall ta största möjliga hänsyn till klimat och miljö.
Eller som EU slår fast:

Miljöfaktorer, främst föroreningar, står för mellan en fjärdedel och en tredjedel av all ohälsa och alla sjukdomar i industriländerna. Barn är särskilt utsatta.
.

Den andra är att vi som politiker har ett stort ansvar när det gäller att hantera den egentligen enda myndighetsrollen vi har mot alla medborgare nämligen den att beskatta. I det läget när vi kan öppna plånböcker och kontokort.
Bilden haltar här – visste inte riktigt hur man säger nuförtiden så ni får hålla tillgodo. I det läge när vi kan öppna plånböcker och kontokort så gäller det att vi inte på någon punkt slösar bort medlen och att vi får en så bra verksamhet som möjligt uppfyllandes dom mål vi sätter.

Det gäller överallt i landstinget, på varenda vårdcentral, i alla kök, inom specialistsjukvården ja till och med i landstingshuset.

Men jag vet att det är för sent.

Den stora frågan för alla vårdfinansiärer i framtiden kommer att vara att ta ställning till prioriteringar och att skaffa sig tillräckliga kunskaper i hälsoekonomi som är ett väldigt spännande område i alltför lite fokus.

Jag kommer nu att citera till delar en stund och blanda med egna synpunkter. Det säger jag för att ni som är belästa inte skall uppfatta att jag stjäl rakt av.

Hälsoekonomi borde vara ett mer använt beslutsunderlag vid fördelning av resurser inom hälso- och sjukvården. Inte minst för att ta reda på vad vi får för pengarna och om de används på rätt sätt. - Ett redskap som används allt för lite.

Hälsoekonomi är en vetenskap som använder och utvecklar ekonomisk teori och ekonomiska analysmetoder på frågor som rör människors hälsa. De grundläggande utgångspunkterna är att resurserna är begränsade och att de i princip kan användas på en mängd olika sätt.

Problemet är att välja bland de olika alternativen så att man får ut så mycket hälsa, välfärd och livskvalitet som möjligt för pengarna. Hälsoekonomi används därför som ett underlag som ska ge vägledning för beslut om strategier och hur de begränsade resurserna ska användas och fördelas.
Ska vi kunna maximera hälsan i samhället är det viktigt att vi använder de resurser vi har på ett så effektivt sätt som möjligt. Det är slöseri med pengar att fortsätta använda ineffektiva metoder..

Hälsoekonomiska beräkningar är ett viktigt hjälpmedel vid öppna prioriteringar i vården. Olika hälsoekonomiska metoder används för att identifiera, kvantifiera och värdera kostnader för och nyttan av olika behandlingsalternativ. Målet är att få ut så mycket hälsa som möjligt av tillgängliga resurser.
Hälsoekonomi skulle också kunna användas på ett bra sätt när det gäller att bedöma om till exempel rådgivning och liknande är ekonomiskt fördelaktigt.

I Landstinget Halland är vi som ni vet kvar i nittonhundratalet när det gäller tobaksfri miljö och framförallt rökning och här finns ett troligtvis bra exempel på hur hälsoekonomi kan hjälpa till att föra oss åtminstone en bit på vägen mot modernitet. Det handlar egentligen bara om att räkna ut vad rökning kostar samhället och individen i form av lidande, sjukdom, bortfall av livskvalitet och produktionsbortfall för att se att rökavvänjning lönar sig flerfalt. Kanske kan detta vara en utväg för dem av oss som inte ännu firat millennieskifte.


Det händer stora saker i våra hjärnor också.

Nu syftar jag inte på alla mikrovågor från telefoner och mobila nät och liknande utan den medvetenhet som har infunnit sig om att det är dags att vända den livsfarliga utvecklingen.
Den medvetenhet som tar sig uttryck i snabba vägar för information mellan ansvarstagande människor för att motverka snäva vinstintressen. Tjäna pengar är ok men inte rovdrift.

Den medvetenhet som kan få stor spridning genom att nätet fortfarande är fritt trots att tecken på senare tid åtminstone gör mig osäker på om det kommer att accepteras av delar av den verkliga makten.

Vi har idag förutsättningar för att förverkliga tanken om fri information och därmed följande demokratisering. En information som också klart skulle vara behjälplig i det som landstinget hanterar.

Genom E-medicin kan vi skapa både effektivare resursutnyttjande och större trygghet.
E- medicin är bara i sin linda i förhållande till vad som kan åstadkommas och det är troligtvis så att vår fantasi kommer att vida överträffas.

Genom den ökade medvetenheten i stora delar av världen och genom den kommunikation som finns idag finns det anledning att trots allt vara lite hoppfull.

Nu gäller det att hålla fast vid att information tillhör alla och synsättet att ju mer upplysta vi blir – desto bättre värld får vi.

Men jag vet att det är för sent.
Det händer stora saker i världen också.
I december samlas makthavare från nästan hela planeten i Köpenhamn för att försöka komma överens om det oundvikliga. Eller att inte komma överens.

Fredrik Reinfeldt har åkt kors och tvärs över klotet för att förmå ledare för lite större nationer att inse att det är allvar och har mötts av rätt nedslående besked vad jag kan utläsa.

En diskussion rör sig om vem som skall ta det största ansvaret för klimatet och hur det ansvaret i så fall skall se ut. Är det så att man kan hävda - som Indien gör - att väst har orsakat klimatförändringen och därför skall ta det absolut största ansvaret. Kan vi som aningslöst fortsätter att överkonsumera ens fundera på att bördan för omställningen skall bäras av Indiens 300 miljoner på svältgränsen fattiga människor, dina och mina bröder och systrar som lever på en bråkdel av vad vi tar oss rätten att göra.
Risken finns att om inte du gör något så gör jag inget heller och då är allt som vanligt och vi kör i hög hastighet mot 2 grader högre temperatur eller kanske 21/2, eller 4 – en helt annan värld att lämna över till - insekterna.

Men jag vet att det är för sent.

Även här är det för sent.
Det är för sent för att inte göra något.
För sent för att tro att det löser sig utan en närmast ofattbar omställning.
Det är för sent för att blunda eller att titta åt ett annat håll.
Det är för sent för att inte använda tankekraften som vi begåvats med.
Och det är definitivt för sent att inte agera som politiker.

Nu finns chansen – nu är folk kanske med på noterna.
Nu är medvetenheten större än någonsin.